Även om narkotikakonsumtionen i Sverige är låg i jämförelse med andra länder i Europa, så går inte utvecklingen åt rätt håll och attityden bland unga har blivit allt mer tillåtande. Färre ungdomar ser helt enkelt riskerna med narkotika. Trots det satsas allt mindre pengar på att förebygga användning och skador av alkohol, narkotika och tobak.
I början av sommaren röstade riksdagen ner förslaget till ny strategi för alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel (ANDTS), då det inte ansågs tillräckligt för att få till den förändring som behövs. Nu måste en ny strategi fram, men redan innan den är på plats finns mycket att göra på lokal nivå.
Från människor som på olika sätt möter och arbetar med narkotikafrågor runt om i landet är budskapet tydligt. Ska vi minska narkotikaproblemen – som inte bara handlar om beroende och dödlighet, utan även om att inte klara skolan, minskad kognitiv utveckling, rattonykterhet och påverkan på barn och anhöriga – så behöver vi på allvar täta glappen i systemet. De vi talar med ropar inte efter en avkriminalisering eller legalisering av narkotika. De vet att det som krävs för att få till en förändring är ett förebyggande arbete värt namnet och en välfungerande samverkan mellan polis, skola, socialtjänst och öppenvård, som i ett tidigt skede kan fånga upp unga som behöver stöd. Inte minst behövs en kommunal samordnare som fungerar som spindel i nätet för samverkan mellan olika aktörer, kan få igång ett bra förebyggande arbete och följa upp utvecklingen kring användning och konsekvenser. Men trots att dessa frågor har stor inverkan på individen, anhöriga och samhället i stort, har de kommunala ANDTS-samordnarnas totala arbetstid sjunkit med i snitt över 40 procent de senaste tio åren.
Det finns flera exempel på hur väl det kan fungera när man arbetar aktivt med förebyggande insatser, när det finns en samverkan som ser till att människor inte faller emellan eller bollas mellan olika instanser – och en vårdkedja som inte slutar vid behandling. Här kan och bör organisationer och föreningar från civilsamhället få spela en stark och viktig roll, både förebyggande genom bra fritidsaktiviteter och som stöd tillbaka till ett fungerande liv och meningsfullt sammanhang efter ett beroende.
Det är tydligt vad som behöver göras, men det kräver en prioritering i både resurser och samverkan. Det är å andra sidan en lokal investering som ger mångfalt tillbaka. En investering där rätten till trygghet och hälsa står i fokus.
I början av sommaren röstade riksdagen ner förslaget till ny strategi för alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel (ANDTS), då det inte ansågs tillräckligt för att få till den förändring som behövs. Nu måste en ny strategi fram, men redan innan den är på plats finns mycket att göra på lokal nivå.
Från människor som på olika sätt möter och arbetar med narkotikafrågor runt om i landet är budskapet tydligt. Ska vi minska narkotikaproblemen – som inte bara handlar om beroende och dödlighet, utan även om att inte klara skolan, minskad kognitiv utveckling, rattonykterhet och påverkan på barn och anhöriga – så behöver vi på allvar täta glappen i systemet. De vi talar med ropar inte efter en avkriminalisering eller legalisering av narkotika. De vet att det som krävs för att få till en förändring är ett förebyggande arbete värt namnet och en välfungerande samverkan mellan polis, skola, socialtjänst och öppenvård, som i ett tidigt skede kan fånga upp unga som behöver stöd. Inte minst behövs en kommunal samordnare som fungerar som spindel i nätet för samverkan mellan olika aktörer, kan få igång ett bra förebyggande arbete och följa upp utvecklingen kring användning och konsekvenser. Men trots att dessa frågor har stor inverkan på individen, anhöriga och samhället i stort, har de kommunala ANDTS-samordnarnas totala arbetstid sjunkit med i snitt över 40 procent de senaste tio åren.
Det finns flera exempel på hur väl det kan fungera när man arbetar aktivt med förebyggande insatser, när det finns en samverkan som ser till att människor inte faller emellan eller bollas mellan olika instanser – och en vårdkedja som inte slutar vid behandling. Här kan och bör organisationer och föreningar från civilsamhället få spela en stark och viktig roll, både förebyggande genom bra fritidsaktiviteter och som stöd tillbaka till ett fungerande liv och meningsfullt sammanhang efter ett beroende.
Det är tydligt vad som behöver göras, men det kräver en prioritering i både resurser och samverkan. Det är å andra sidan en lokal investering som ger mångfalt tillbaka. En investering där rätten till trygghet och hälsa står i fokus.
Stefan Sylvendahl, drogutbildare Fryshuset
Sara Heine, kommunikatör Narkotikapolitiskt Center